Tidsresa i Värmlands Munkforsbruken 24 okt. 2017

Värmlandskretsens höstbesök 2017 ägde rum den 24 oktober i Munkfors.  Där fick man resa i tiden från miljön vid brukets början på 1600-talet till dagens högteknologiska kallvalsverk med produktion av världsklassiga precisionsbandsstål.

I gamla dagar…..

Ett tjugotal nya och gamla vänner träffades först över dagens lunch—raggmunk med fläsk och skomakarlåda  på restaurangen Far Inn 62.  Första besöksmålet den frostiga höstdagen var Muséet Gamla Bruket, som är belagt där Munkfors Bruk först startade på 1600-talet, vid Klarälvens högsta naturliga vattenfall kallad Munkforsen.

Föreningen Gamla Bruket (https://www.hembygd.se/gamla-bruket-i-munkfors) drivs av eldsjälar, varav många har en gång i tiden arbetat på bruket i Munkfors.  Dagens värd, Bengt Kylberg, gav en gedigen och underhållande guidning med inlevelse och humor.   Munkfors Bruk startade 1670 då Johan Börjesson, dåvarande borgmästare i Karlstad, anlade en stångjärnshammare.  Bruket utvecklades under decennierna framåt från stångjärn och smide till kallvalsning vid 1886.

Huvuddelen av vårt muséebesök förlades till Martinverket där Sveriges första martinugn uppfördes 1868.  Inne i byggnaden är belysningen dunkel och ger en närmast teatralisk miljö.  Gjutjärnsplåtar klankar och skvallrar om besökarnas fotvandringar.  Det var nämligen här i somras som voestalpine Precision Strip AB anordnade en ”catwalk” av modemannekänger i designade klänningar med påsydda paljettremsor av precisionsbandsstål i blåa, gyllene och silverfärger.

Bengt visade gamla emballage-stämplar med kända Uddeholmslogo, av vilka några logo används än idag. En Lancashiresmedja finns i lokalen, där man hade gjort tackjärnsbitar för smältning i den sura martinugnen.  Råvaran till ugnen var alltså inte malm utan tackjärn och skrot.

Utspridda i lokalen är flera skyltar med utförliga förklaringar av bl.a. gasgeneratorn och skorstenen för martinugnen där man på 1800-talet lyckades med förbränningsgas i ett tegelrörsystem värma smältbad till hela 1700 grader Celsius, och kunde därmed smälta tackjärn och skrot.   Vid slutet av 1800-talet jobbade cirka 700 personer på bruket, vilket indirekt försörjde tre gånger så många i området.

Inne i muséets huvudbyggnad finns flera rörliga modeller av bruksområdet som det stod vid början av 1670-talet, inklusive en vattendriven stångjärnshammare, och även ett kapell från Metodistkyrkan, vilket var den enda kyrkan i Munkfors vid den tiden.  Att inrymma ett kapell i ett muséum ansågs inte motsäga Metodisternas tro, där ”ordet är heligt, ej rummet”.

I moderna tider…..

Efter det underhållande muséebesöket vandrade gruppen uppför backen några hundra år i tiden mot Riksväg 62 till voestalpine Precision Strips dörrar.  Hit flyttades bruket i 1931, och var då Sveriges största fabriksyta under ett och samma tak.  Våra värdar Alexander Löf, R & D Lab Manager, och Olle Danielsson, produktions ledare för Rakklingor och Skalpeller vid tillfället och numera pensionerad, bjöd på fika och en företagspresentation innan verksvisningen.  Sedan 2007 ingår bruket i den österrikiska koncernen voestalpine, vilket innefattar 500 företag med omsättning 11,1 miljarder Euro och över 50 000 anställda i över 50 länder.  Munkforsverket ingår tillsammans med österrikiska bruk i divisionen ”Metal Forming” som förser bil- och energiindustrin samt valsar järnvägsräls, och står för ca 20% av koncernens omsättning. Inom divisionen finns flera service- centra med skärning av band till önskad format åt kunderna. Verksamheten voestalpine Precision Strip AB har idag ca 310 anställda med en årsomsättning på 520 MSEK.

Produkterna omfattar tunna material såsom bandstål till ventiler i bilar och kylskåp, textilnålar, pappersschabrar, tryckeriraklar, rakblad, skalpeller, sågblad och knivar.  De tunnaste produkterna är 10 mikrometer tjocka, medan råmaterialet, varmvalsat band, mäter 2 till 3 mm i tjocklek.  Det sker alltså en dramatisk förändring i materialet genom processerna för nedvalsningen.  Kraven på råmaterialets inre egenskaper är höga för att försäkra de rätta nivåerna av t.ex.  utmattningshållfasthet och slitstyrka för varje produkt.

Verksvisningen tog oss till många stationer, från det äldsta valsverket ”Farfar” fram till det nyaste Sendzimirverket, där en snabb reducering av bandtjocklek sker, med jämn profil och planhet.  Värmebehandling med klockugnar och ett glödningstorn för kontinuerlig glödning, en slinggrop och syningsstationer visar exempel på precision i mätning, styrning och inspektion för att hela tiden ha kontroll över kvalitetsnivån för många kilometers bandlängder.  I lab-sektionen visades flera nya instrument för mätning av planhet, ytfinhet, och för SEM-analys, röntgendiffraktion och mikroskopi.

Besökarna åkte hem med möjligen lite ”jetlag” efter tidsresan den oktoberdagen.  Bruksutvecklingen som har skett under 350 år i den lilla värmländska orten kan upplevas under en dag som överväldigande.